Det är imponerande hur snabbt ”dom” lyckas registrera vilka sidor och vilka produkter man tittat på på internet. Efter bara några minuter dyker annonserna upp i högerspalten på Facebook och i bannern överst på sidor man ofta hemsöker.

Man måste ju beundra tekniken som i det enorma virrvarr som internet är, klarar av att registrera lilla mig som beställt kattmat och genast påminner mig om detta hundra gånger om. Men är det så listigt egentligen?

Läs texten längst ner till höger. Uppenbarligen är detta ett feltänk. Mest för att folk känner sig just bevakade. Och visst borde det vara bättre att tipsa mig om något som jag inte redan vet?

Sitter man och tittar på TV4 vid åtta-niotiden på kvällen kan man konstatera att det finns väldigt mycket reklam för hudvårdsprodukter som ska återfukta och motverka rynkor. Jag drar slutsatsen att det är en lönsam satsning. Alltså finns det en stor marknad. Because you are worth it. (Intressant nog består reklamen i avbrotten under thrillers och deckarfilmer mer av rakhyvlar och bilar.)

Sen berättade en bekant för mig om sina vedermödor med att hitta en viss sorts ansiktskräm som hon inte kunde klara sig utan. Jag häpnade och började kolla runt.  Läste Underbara Claras blogg där hon redogör för sina hudvårdsrutiner. De var med mitt mått mätt rätt invecklade. Ändå verkar hon vara en sansad människa med en stor dos förnuft. Uppenbarligen är hudvård en viktig sak för många. Kanske inte Mia Skäringer dock? Har vi missat nåt, hon och jag?

Jag vill därför gärna berätta om mina hudvårdsrutiner. På morgonen sköljer jag av ansiktet med kallt vatten och gnuggar det torrt med en frottéhandduk. På kvällen tvättar jag ansiktet med olivtvål från Aleppo och gnuggar det torrt med en frottéhandduk. Klart! Jag har inga bekymmer med huden vad jag vet. (Eller kan jag ha det, fast jag inte vet om det?)

Kan det hela hänga ihop med att jag liksom aldrig börjat med att använda olika rengöringskrämer och salvor? Man kanske vänjer in huden med att tillföra ämnen utifrån? Hur som helst är jag rätt tacksam och nöjd att slippa.

Kanske är det så, att när en stad växer, så når den vid en viss punkt en kritisk massa, där den bryts sönder av sin egen tyngd?

En liten stad samlas kring sitt centrum,  butikerna ligger kring torget och kanhända finns ett köpcentrum lite i utkanten. I en stor stad, där bostadsområdena byggs allt längre ut i periferin uppstår av praktiska skäl små minicentra med närbutiker och restauranger.

Om man tänker på New York, en aning större än Umeå visserligen, så verkar processen ha varit sådan. På Manhattan ligger kontoren. Inte de små mysiga butikerna. Dem finner man ute i de omkringliggande stadsdelarna som bildar små städer i staden. Där lever folk sina liv i  kända kvarter och där finns allt man behöver. Till city åker man kanske nån gång ibland för att besöka en viss restaurang eller se en film.

Här i Umeå kämpar de unika butikerna i centrum för sin överlevnad. Flera har redan gått i graven och i deras ställe poppar mäklarkontoren upp. Nya handelsområden växer upp i utkanterna med stora gratisparkeringar och inne i galleriorna finns allt du behöver, samlat på ett ställe.

För centrumbutikerna en hopplös kamp? Är det  så, att Umeås befolkning inte längre varken vill eller behöver åka in till centrum? Att hålla på och tjata om ”ett levande centrum” kanske visar på en total felbedömning, eftersom det riktiga livet egentligen försiggår någon annanstans. Dock inte på IKEA, trots devisen ”Där livet händer”……

Kanske ödslar vi krafter på  att ge konstgjord andning till en patient som redan är död, eller klamrar vi oss fast vid att ”det var bättre förr”. Ska citybutikerna gilla läget och flytta ut de också och utbudet av butiker inne i stadskärnan helt enkelt få lov att anpassa sig till behoven hos dem som jobbar inne i stan och vill shoppa lite på lunchen? Eller är det våra stadsplanerare som lever i en Utopia och har gjort en felbedömning ?

Nu tycker väl många att jag hakar upp mig på bagateller, och det håller jag verkligen med om.

Men har inte fler än jag undrat varför vissa idrottare, företrädesvis ishockeyspelare men även några av längdskidåknings-kommentatorerna (31 bokstäver!) och Rikard Grip, alltid börjar sina svar med
Nä, men …  när de blir intervjuade i tv?

• Vad tror du om era chanser?
• Nä, men vi har haft en bra träningssäsong så bla bla
• Men blir inte XX en alltför hård nöt att knäcka?
• Nä, men dom har ju vunnit allt hittills så det är klart  bla bla
• Hur har ni förberett er?
• Nä, men vi har jobbat stenhårt med den mentala biten och bla bla
• Men har ni någon chans alls, tror du?
• Nä, men vi ska ta dom, det är den inställning man måste ha

Min generella erfarenhet är, att om något går att missförstå så kommer det att missförstås. Därför blir jag ofta i vissa ögon överdrivet pedagogisk men jag har lärt mig att det lönar sig i längden.

Jag skulle önska att de som diskuterar vinster i välfärden skulle göra sammaledes. Man verkar ha missat att klargöra den grundläggande frågan vad som menas med vinst i detta sammanhang.

Den ene menar att vinster i välfärden betyder att verksamheten ger ett ekonomiskt överskott som kan användas till att anställa fler, skaffa bättre utrustning etc.

Den andre menar att vinster i välfärden betyder att ägarna  till privatskolor och omsorgsföretag stoppar pengar i egen ficka.

Som gjort för att prata över huvudet på varandra.

Lite får man väl häpna över att kunskap som funnits i decennier hos kostmedvetna människor presenteras som nya vetenskapliga upptäckter. Men bättre sent än aldrig.  Observera att detta absolut inte är menat som kritik mot tidningen Land, tvärtom ska de ha en eloge för att de pushar för bra mat.

Aha! Kål är nyttigt! /Land

Aha! Rödbetor är nyttigt! /Land

Aha! Lingon är nyttigt! /Land

Som gammal Statoilkund fick jag idag i brevlådan ett erbjudande från Circle K. Avsändaren tycker att jag ska skaffa ett Circle K Mastercard och argumenterar så här:

”Circle K Mastercard gör allt ditt nuvarande kort gör, och mycket mer. Först och främst kan du handla med det överallt i hela välden – och du får bonus på dina köp!
Dessutom växer bonusen när du tankat tillräckligt mycket. Helt plötsligt är det inte helt fel att ta en extra vända med bilen (min kursivering).”

Man propagerar alltså för mer bilkörning, kanske till och med lite okynnesartad bilkörning. Häpnadsväckande i en tid när man trodde att svenskarna i gemen är medvetna om koldioxidutsläpp och klimathot, och det politiskt korrekta är att anse  att bilåkandet bör minska.

Intressant också i detta sammanhang att läsa på Circle K:s hemsida om
Den globala uppvärmningen
Vad du som bilist kan göra – Eco Driving

Jag fick också detta tips av en läsare:
Circle K ska locka kvinnorna