Nu ska jag vara lite filosofisk. För några år sedan satt jag och min kollega och diskuterade begreppet snäll. Jag hade funderat lite över detta –  jag tyckte det var intressant att det  hade skett en slags förskjutning av värdeladdningen av ordet. Att vara snäll borde ju vara något positivt. Men för många verkade det snarare synonymt med menlös, ja-sägare, mjäkig, eftergiven, självuppoffrande och tandlös. ”Ja, hen är ju snäll i alla fall….” kunde man säga om någon som det tydligen inte fanns så mycket annat gott att säga.

Just när jag allvarligt övervägde att skriva åtminstone nån slags inlägg med en analys av snällhet, så kom Stefan Einhorn ut med sin bok Konsten att vara snäll. Jaha, då var liksom den idén förbrukad.

Men det som gnagde mig var, att jag tyckte att Einhorn la fokus fel. Med reservation för vantolkning och subjektiv selektion vid läsningen av boken så uppfattade jag att hans poäng var, att man ska vara snäll därför att man tjänar på det själv. Man ska alltså räkna med att få tillbaka det satsade.

Detta inger mig ett visst obehag. Är det så man ska tänka? Innebär det i sin förlängning att jag bör  kalkylera med risk/chans på återbäring av satsad snällhet?

Men om vi först skulle fundera på vad det egentligen betyder, att vara snäll? Generös? Ja, i viss mån, om vi menar kärleksfull, tolerant och omfamnande. Inte nödvändigtvis snäll för att man ger bort en massa presenter! God? Att vilja väl?  Att göra det rätta? Att vara respektfull, omtänksam och vidsynt? Nånting åt det hållet. För mig har snällhet inget att göra med eftergivenhet.

Så varför ska man då vara snäll, om det inte i första hand är,  för att man tjänar på det själv? Jo, därför att snällhet är självgenererande. Visserligen tjänar du också på det i längden, men det är inte det primära. Det finns många klyschiga uttryck som det ligger  sanning i. ”Älska mig mest när jag förtjänar det minst”, ”Le, och hela välden ler mot dig” och i den stilen. Och det är ungefär det som det handlar om. Din snällhet påverkar  inte bara dig själv och ditt förhållningssätt till omvärlden. Den påverkar även omvärlden direkt. Att bemötas av snällhet genererar snällhet hos mottagaren. Som ringar på vattnet… Eller karma, kanske? Man räddar världen lite grann?

Det var den liksom mer universella aspekten jag inte hittade i Einhorns bok vilket gjorde att jag tyckte att det fattades något. Jag ber om ursäkt om jag missförstått, men stödjer mig även på en recension av boken (minns ej av vem) som hade tolkat den som jag.