Jag påstår inte att allt detta är dåligt
(även om mycket är bedrövligt… 🙂 )
men visst kan man reflektera en stund över hur det fungerar.

Matbutiken hanterar kontanter och paketdistribution.

Banken och Posten har stängt. Eventuella öppna banker har ingen kontanthantering.

Tullverket gör nykterhetskontroller längs vägarna.

Polisen gör passkontroller vid gränserna.

Matbutiken (=Posten) kräver leg även av bebisar vid uthämtning av paket.

Vissa speditionsfirmor  lämnar ut paket till vem som helst som råkar befinna sig i närheten.

Andra speditionsfirmor lämnar inte ut paket alls utan får man åka och hämta dem i något utlämningsställe ett par mil bort.

Bensinmacken säljer mjölk, hamburgare och café latte.

Bensin tankas enklast på obemannade stationer.

Lantmännen säljer spolarvätska, tvättmedel och kläder.

Fasta telefonnätet skrotas.

Ingen mobiltäckning garanteras inomhus.

Världen måste minska koldioxidutsläppen.

Nya oljefyndigheter prospekteras.

Det är billigare att flyga än att åka tåg.

Miljarder satsas på att skicka rymdfarkoster till Jupiter.

Barn svälter ihjäl.

Jag vill börja med att gardera mig med att säga att jag på inget vis försvarar mobbning eller andra vidriga förhållningssätt till  varken medmänniskor, djur eller växter.

Men jag vill  utlysa en varning för inflation av ordet kränkt. Det vore intressant att göra en jämförelse i hur ofta begreppet ”kränkande behandling”  förekommer i dagens media och säg 1990-talets.  Och det tror jag inte beror enbart på att mobbning och dylika otyg uppmärksammas mer och att de är oftare förekommande. För så verkar det vara. Det  tuffa samhällsklimatet vässar armbågarna. Det ser vi till exempel i nedanstående diagram som visar antalet anmälningar till skolinspektionen.

Men det är inte detta jag ifrågasätter utan urvattnandet av begreppet kränkning.

Enligt Svenska Akademiens Ordlista SAOL betyder ”kränka” att förolämpa, våldföra sig mot eller bryta mot. Det är alltså i mina ögon ett ganska grovt ingrepp i någons integritet. Att då påstå sig bli kränkt för att någon inte tycker likadant som du, eller säger åt dig att inte slänga hushållssopor i containern för plastförpackningar eller att inte klampa i trappen på nätterna, det känns lite overkill. Man kan förstås bli arg, skamsen, sur, ledsen… men kränkt? Är det kränkande att inte få göra precis som man själv vill?

Googlar man på ordet så förstår man att detta är stort. Jag är alltså inte den första som reagerat. Bloggerskan Kissie berättar exempelvis att vissa läsare blir kränkta om hon skriver att hon gillar röda tröjor, när läsaren har köpt en blå. I bloggen xrob finns ett inlägg om att det numera verkar vara trendigt att vara kränkt. Anstränger man sig riktigt ordentligt så kan man säkert komma på nånting att vara kränkt över….För det här med kränkning handlar också om hur vi själva väljer att reagera. Om någon skulle våldföra sig på mig skulle jag säkerligen uppfatta det som ytterst kränkande, och kräva upprättelse. Men om någon kallar mig kärringjävel, påstår att finlandssvenskar är efterblivna, tycker att mina handstickade sockar är fula och slarvigt stickade eller att mina barn skulle ha haft det bättre om de fått vara på dagis? Då kan jag välja. Jag kan välja mellan att känna mig kränkt och surna till, alternativt gå till motattack för att hämnas eller också helt enkelt bara rycka på axlarna och tänka att ”Okej, det får stå för dig. Jag vet ju själv vad jag anser”.

Jag ryser vid tanken på den vilsenhet, otrygghet och rädsla som måste omge de unga killar som skjuter ihjäl varandra i storstäderna för att de blivit kränkta av rena struntsaker.

Det är imponerande hur snabbt ”dom” lyckas registrera vilka sidor och vilka produkter man tittat på på internet. Efter bara några minuter dyker annonserna upp i högerspalten på Facebook och i bannern överst på sidor man ofta hemsöker.

Man måste ju beundra tekniken som i det enorma virrvarr som internet är, klarar av att registrera lilla mig som beställt kattmat och genast påminner mig om detta hundra gånger om. Men är det så listigt egentligen?

Läs texten längst ner till höger. Uppenbarligen är detta ett feltänk. Mest för att folk känner sig just bevakade. Och visst borde det vara bättre att tipsa mig om något som jag inte redan vet?

Sitter man och tittar på TV4 vid åtta-niotiden på kvällen kan man konstatera att det finns väldigt mycket reklam för hudvårdsprodukter som ska återfukta och motverka rynkor. Jag drar slutsatsen att det är en lönsam satsning. Alltså finns det en stor marknad. Because you are worth it. (Intressant nog består reklamen i avbrotten under thrillers och deckarfilmer mer av rakhyvlar och bilar.)

Sen berättade en bekant för mig om sina vedermödor med att hitta en viss sorts ansiktskräm som hon inte kunde klara sig utan. Jag häpnade och började kolla runt.  Läste Underbara Claras blogg där hon redogör för sina hudvårdsrutiner. De var med mitt mått mätt rätt invecklade. Ändå verkar hon vara en sansad människa med en stor dos förnuft. Uppenbarligen är hudvård en viktig sak för många. Kanske inte Mia Skäringer dock? Har vi missat nåt, hon och jag?

Jag vill därför gärna berätta om mina hudvårdsrutiner. På morgonen sköljer jag av ansiktet med kallt vatten och gnuggar det torrt med en frottéhandduk. På kvällen tvättar jag ansiktet med olivtvål från Aleppo och gnuggar det torrt med en frottéhandduk. Klart! Jag har inga bekymmer med huden vad jag vet. (Eller kan jag ha det, fast jag inte vet om det?)

Kan det hela hänga ihop med att jag liksom aldrig börjat med att använda olika rengöringskrämer och salvor? Man kanske vänjer in huden med att tillföra ämnen utifrån? Hur som helst är jag rätt tacksam och nöjd att slippa.

Kanske är det så, att när en stad växer, så når den vid en viss punkt en kritisk massa, där den bryts sönder av sin egen tyngd?

En liten stad samlas kring sitt centrum,  butikerna ligger kring torget och kanhända finns ett köpcentrum lite i utkanten. I en stor stad, där bostadsområdena byggs allt längre ut i periferin uppstår av praktiska skäl små minicentra med närbutiker och restauranger.

Om man tänker på New York, en aning större än Umeå visserligen, så verkar processen ha varit sådan. På Manhattan ligger kontoren. Inte de små mysiga butikerna. Dem finner man ute i de omkringliggande stadsdelarna som bildar små städer i staden. Där lever folk sina liv i  kända kvarter och där finns allt man behöver. Till city åker man kanske nån gång ibland för att besöka en viss restaurang eller se en film.

Här i Umeå kämpar de unika butikerna i centrum för sin överlevnad. Flera har redan gått i graven och i deras ställe poppar mäklarkontoren upp. Nya handelsområden växer upp i utkanterna med stora gratisparkeringar och inne i galleriorna finns allt du behöver, samlat på ett ställe.

För centrumbutikerna en hopplös kamp? Är det  så, att Umeås befolkning inte längre varken vill eller behöver åka in till centrum? Att hålla på och tjata om ”ett levande centrum” kanske visar på en total felbedömning, eftersom det riktiga livet egentligen försiggår någon annanstans. Dock inte på IKEA, trots devisen ”Där livet händer”……

Kanske ödslar vi krafter på  att ge konstgjord andning till en patient som redan är död, eller klamrar vi oss fast vid att ”det var bättre förr”. Ska citybutikerna gilla läget och flytta ut de också och utbudet av butiker inne i stadskärnan helt enkelt få lov att anpassa sig till behoven hos dem som jobbar inne i stan och vill shoppa lite på lunchen? Eller är det våra stadsplanerare som lever i en Utopia och har gjort en felbedömning ?

Nu tycker väl många att jag hakar upp mig på bagateller, och det håller jag verkligen med om.

Men har inte fler än jag undrat varför vissa idrottare, företrädesvis ishockeyspelare men även några av längdskidåknings-kommentatorerna (31 bokstäver!) och Rikard Grip, alltid börjar sina svar med
Nä, men …  när de blir intervjuade i tv?

• Vad tror du om era chanser?
• Nä, men vi har haft en bra träningssäsong så bla bla
• Men blir inte XX en alltför hård nöt att knäcka?
• Nä, men dom har ju vunnit allt hittills så det är klart  bla bla
• Hur har ni förberett er?
• Nä, men vi har jobbat stenhårt med den mentala biten och bla bla
• Men har ni någon chans alls, tror du?
• Nä, men vi ska ta dom, det är den inställning man måste ha