Ungefär så här började det se ut, och kännas, när jag skulle upp ur fåtöljen. Eller ännu värre, upp från golvet, där jag faktiskt bedriver en hel del verksamhet.

Minns ni Mästarnas Mästare där Ingemar Stenmark (ganska jämnårig med mig) hoppade jämfota upp på en mur som var typ lika hög som han själv? Jag insåg att jag skulle knappt klara att hoppa upp på en liten barnpall.

Inspirerad av en mig närstående person, som med framgång börjat bedriva styrketräning i hemmet

gick jag till aktion. Jag visste, att jag var tvungen att sätta min benträning i ett sammanhang, annars skulle det aldrig bli av. Så jag bestämde mig för att idka knäböjningar (benen ganska brett isär, fötter och knän pekande utåt) medan jag borstade tänderna morgon och kväll!

De första dagarna brände mjölksyran efter bara några sekunder. Nu efter ett par veckor får jag lov att hålla på en stund extra sedan tandborstningen är avslutad, för att jag ska hinna bli trött i lårmusklerna.

Och hör och häpna, jag reser mig lätt upp ur fåtöljen utan att behöva skjuta ifrån med armarna! Så skönt att veta att det inte bara går utför…..! Kanske detta är nästa steg?