Jag vill börja med att gardera mig med att säga att jag på inget vis försvarar mobbning eller andra vidriga förhållningssätt till  varken medmänniskor, djur eller växter.

Men jag vill  utlysa en varning för inflation av ordet kränkt. Det vore intressant att göra en jämförelse i hur ofta begreppet ”kränkande behandling”  förekommer i dagens media och säg 1990-talets.  Och det tror jag inte beror enbart på att mobbning och dylika otyg uppmärksammas mer och att de är oftare förekommande. För så verkar det vara. Det  tuffa samhällsklimatet vässar armbågarna. Det ser vi till exempel i nedanstående diagram som visar antalet anmälningar till skolinspektionen.

Men det är inte detta jag ifrågasätter utan urvattnandet av begreppet kränkning.

Enligt Svenska Akademiens Ordlista SAOL betyder ”kränka” att förolämpa, våldföra sig mot eller bryta mot. Det är alltså i mina ögon ett ganska grovt ingrepp i någons integritet. Att då påstå sig bli kränkt för att någon inte tycker likadant som du, eller säger åt dig att inte slänga hushållssopor i containern för plastförpackningar eller att inte klampa i trappen på nätterna, det känns lite overkill. Man kan förstås bli arg, skamsen, sur, ledsen… men kränkt? Är det kränkande att inte få göra precis som man själv vill?

Googlar man på ordet så förstår man att detta är stort. Jag är alltså inte den första som reagerat. Bloggerskan Kissie berättar exempelvis att vissa läsare blir kränkta om hon skriver att hon gillar röda tröjor, när läsaren har köpt en blå. I bloggen xrob finns ett inlägg om att det numera verkar vara trendigt att vara kränkt. Anstränger man sig riktigt ordentligt så kan man säkert komma på nånting att vara kränkt över….För det här med kränkning handlar också om hur vi själva väljer att reagera. Om någon skulle våldföra sig på mig skulle jag säkerligen uppfatta det som ytterst kränkande, och kräva upprättelse. Men om någon kallar mig kärringjävel, påstår att finlandssvenskar är efterblivna, tycker att mina handstickade sockar är fula och slarvigt stickade eller att mina barn skulle ha haft det bättre om de fått vara på dagis? Då kan jag välja. Jag kan välja mellan att känna mig kränkt och surna till, alternativt gå till motattack för att hämnas eller också helt enkelt bara rycka på axlarna och tänka att ”Okej, det får stå för dig. Jag vet ju själv vad jag anser”.

Jag ryser vid tanken på den vilsenhet, otrygghet och rädsla som måste omge de unga killar som skjuter ihjäl varandra i storstäderna för att de blivit kränkta av rena struntsaker.