Kanske är det så, att när en stad växer, så når den vid en viss punkt en kritisk massa, där den bryts sönder av sin egen tyngd?

En liten stad samlas kring sitt centrum,  butikerna ligger kring torget och kanhända finns ett köpcentrum lite i utkanten. I en stor stad, där bostadsområdena byggs allt längre ut i periferin uppstår av praktiska skäl små minicentra med närbutiker och restauranger.

Om man tänker på New York, en aning större än Umeå visserligen, så verkar processen ha varit sådan. På Manhattan ligger kontoren. Inte de små mysiga butikerna. Dem finner man ute i de omkringliggande stadsdelarna som bildar små städer i staden. Där lever folk sina liv i  kända kvarter och där finns allt man behöver. Till city åker man kanske nån gång ibland för att besöka en viss restaurang eller se en film.

Här i Umeå kämpar de unika butikerna i centrum för sin överlevnad. Flera har redan gått i graven och i deras ställe poppar mäklarkontoren upp. Nya handelsområden växer upp i utkanterna med stora gratisparkeringar och inne i galleriorna finns allt du behöver, samlat på ett ställe.

För centrumbutikerna en hopplös kamp? Är det  så, att Umeås befolkning inte längre varken vill eller behöver åka in till centrum? Att hålla på och tjata om ”ett levande centrum” kanske visar på en total felbedömning, eftersom det riktiga livet egentligen försiggår någon annanstans. Dock inte på IKEA, trots devisen ”Där livet händer”……

Kanske ödslar vi krafter på  att ge konstgjord andning till en patient som redan är död, eller klamrar vi oss fast vid att ”det var bättre förr”. Ska citybutikerna gilla läget och flytta ut de också och utbudet av butiker inne i stadskärnan helt enkelt få lov att anpassa sig till behoven hos dem som jobbar inne i stan och vill shoppa lite på lunchen? Eller är det våra stadsplanerare som lever i en Utopia och har gjort en felbedömning ?