Elle belle bi….

Visst har vi sett nöden i världen förut, men kanske mest på tv. Och vi har betalat in pengar till Radiohjälpen, Läkare utan Gränser eller till olika galor för världens barn, och känt givandets glädje. Ingen har dock ställt oss till svars om vi inte  betalat.

När tiggarna dök upp hände något. Plötsligt uppträder nöden i världen i vår privata sfär och gör sig påmind på ett kvalitativt  helt annorlunda sätt. Och vi upptäcker sidor hos oss själva som vi inte riktigt vet hur vi ska hantera. Dels ställs vi inför problemet att kunna säga ”nej” till en människa som ber oss om något. Dels inser vi att vi har åsikter om hur en trevlig tiggare ska uppföra sig.Tiggare som så att säga sitter med mössan i hand är mindre jobbiga än den påstridiga typen, som aktivt närmar sig och ber om pengar. Och helst ska de vara tacksamma och ödmjuka och inte direkt börja tjata om mer så fort man gett en slant.

Jag tror att de allra flesta av oss är hjälpsamma och empatiska. Men att konfronteras med detta massiva hjälpbehov gör oss frustrerade. Vi inser att vi som enskilda personer självklart inte kan hjälpa alla dessa människor till ett drägligt liv. Vi måste alltså antingen välja att ge till några och säga nej till andra, eller också kategoriskt säga nej till alla. Kanske är det lättare att säga nej till alla, än att ständigt tvingas välja vem som ska få och inte. Och allra lättast är det att säga nej, om man tycker att man har goda skäl.

Många väljer att skänka pengar till organisationer som hjälper migranter både här och i hemlandet. Okej, det är bra. Men många tar gärna till sig de historier som cirkulerar bland annat i sociala medier och hittar på så vis en godtagbar ursäkt för att komma undan. För visst är det lättare att låta bli att ge, om man kan intala sig själv att tiggarna i själva verket är lata dagdrivare, kriminella, lögnare, simulanter och allmänt otrevligt folk?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.