Nu ska jag vara lite filosofisk. För några år sedan satt jag och min kollega och diskuterade begreppet snäll. Jag hade funderat lite över detta –  jag tyckte det var intressant att det  hade skett en slags förskjutning av värdeladdningen av ordet. Att vara snäll borde ju vara något positivt. Men för många verkade det snarare synonymt med menlös, ja-sägare, mjäkig, eftergiven, självuppoffrande och tandlös. ”Ja, hen är ju snäll i alla fall….” kunde man säga om någon som det tydligen inte fanns så mycket annat gott att säga.

Just när jag allvarligt övervägde att skriva åtminstone nån slags inlägg med en analys av snällhet, så kom Stefan Einhorn ut med sin bok Konsten att vara snäll. Jaha, då var liksom den idén förbrukad.

Men det som gnagde mig var, att jag tyckte att Einhorn la fokus fel. Med reservation för vantolkning och subjektiv selektion vid läsningen av boken så uppfattade jag att hans poäng var, att man ska vara snäll därför att man tjänar på det själv. Man ska alltså räkna med att få tillbaka det satsade.

Detta inger mig ett visst obehag. Är det så man ska tänka? Innebär det i sin förlängning att jag bör  kalkylera med risk/chans på återbäring av satsad snällhet?

Men om vi först skulle fundera på vad det egentligen betyder, att vara snäll? Generös? Ja, i viss mån, om vi menar kärleksfull, tolerant och omfamnande. Inte nödvändigtvis snäll för att man ger bort en massa presenter! God? Att vilja väl?  Att göra det rätta? Att vara respektfull, omtänksam och vidsynt? Nånting åt det hållet. För mig har snällhet inget att göra med eftergivenhet.

Så varför ska man då vara snäll, om det inte i första hand är,  för att man tjänar på det själv? Jo, därför att snällhet är självgenererande. Visserligen tjänar du också på det i längden, men det är inte det primära. Det finns många klyschiga uttryck som det ligger  sanning i. ”Älska mig mest när jag förtjänar det minst”, ”Le, och hela välden ler mot dig” och i den stilen. Och det är ungefär det som det handlar om. Din snällhet påverkar  inte bara dig själv och ditt förhållningssätt till omvärlden. Den påverkar även omvärlden direkt. Att bemötas av snällhet genererar snällhet hos mottagaren. Som ringar på vattnet… Eller karma, kanske? Man räddar världen lite grann?

Det var den liksom mer universella aspekten jag inte hittade i Einhorns bok vilket gjorde att jag tyckte att det fattades något. Jag ber om ursäkt om jag missförstått, men stödjer mig även på en recension av boken (minns ej av vem) som hade tolkat den som jag.

Jag följer upp temat återbruk med en liten reflexion över mitt eget förhållningssätt till just detta.

Återvinning har ju två aspekter, dels hur jag själv förfar med det överblivna material som man kan kalla sopor. Dels mitt agerande när jag ska införskaffa något nytt.

När det gäller sopor måste jag börja med att konstatera att det är häpnadsväckande vilka mängder återvinnings-bart en familj kan producera. Punkt nummer ett måste därför vara, att ordna sin egen sortering där hemma på ett rationellt sätt. Vanligen sparar man i behållare under diskbänken – plast, kartong, papper, glas, metall, kompost och så vanliga sopor, dvs brännbart. Fort blir det fullt! Vi har lyckligtvis en källare och i trappen ner kan vi hänga upp stora kassar typ IKEA och på det viset få undan rubbet. Sen krävs det bil för att frakta allt till återvinnings-containrarna. Hur gör dom som inte har bil och/eller är halta och lytta? Slänger allt i soptunnan? Det känns i alla fall positivt att vi inte fyller vår soptunna ens på en månad.

När det gäller nyanskaffning så är jag nog lite udda. Det enda som jag absolut köper nytt är mat och sånt till kök och bad som tvål och toapapper (alternativet är inte så lockande!), underkläder, skor (ibland) och elektronik…..

Det skulle aldrig falla mig in att köpa nya möbler. Dels gillar jag dem vi har, de är valda med omsorg       (arvegods, second-hand). Dels så hittar man alldeles utmärkta möbler via Blocket och retur-butiker till bra priser.

Kläder inser jag också att jag allt mer övergått till att handla secondhand. Jag har visserligen aldrig varit speciellt mycket för att shoppa kläder utan, precis som med möblerna, gillar dem jag har och använder dem tills de faller isär. Faktiskt så behöver man  inte så mycket kläder, de tar bara en massa plats i garderoben.

Att köpa en ny bil är också något som jag aldrig gjort och aldrig kommer att göra. Det måste väl ändå vara det effektivaste sättet att slänga pengar i sjön bildligt talat! En några år äldre bil (kanske inte som den på bilden dock, även om den är jättefin) fungerar lika bra, är extremt mycket billigare och är dessutom miljövänligare genom att den redan finns så att säga. Nyproduktion är mest kostsamt ur alla aspekter!

Elektronik däremot vill jag inte köpa begagnat. Trots att kameror, datorer och telefoner är så dyra har de en relativt kort livslängd och man vet heller inte hur varsamt de behandlats av förre ägaren.

Extra roligt tycker jag att det är, att jag nu mer och mer börjat återbruka i mitt hantverk. Visserligen har jag även tidigare använt virkgarn och liknande som jag köpt på Röda Korset när jag virkat väskor och annat smått. Men att som nu kunna återanvända de fantastiska handarbetsprodukter som våra mödrar och far- och mormödrar lagt ner tid, möda och kärlek på, det är stort.

Jag pratar förstås om de virkade dukar av sytrådstunt bomullsgarn som de flesta av oss i min generation har liggande i nån låda. Jag lägger gärna en sån duk på kakfatet, men jag behöver inte femtio stycken…. Så nu blir det  tavlor,  en variant av drömfångare och nattlampor!

De kassar som jag suttit och sytt som en besatt de senaste dagarna är också ett remake-projekt. Fina löpare i cottonlin eller ripsväv är alldeles perfekta att förvandla till rejäla kassar och väskor. Smart va!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag påstår inte att allt detta är dåligt
(även om mycket är bedrövligt… 🙂 )
men visst kan man reflektera en stund över hur det fungerar.

Matbutiken hanterar kontanter och paketdistribution.

Banken och Posten har stängt. Eventuella öppna banker har ingen kontanthantering.

Tullverket gör nykterhetskontroller längs vägarna.

Polisen gör passkontroller vid gränserna.

Matbutiken (=Posten) kräver leg även av bebisar vid uthämtning av paket.

Vissa speditionsfirmor  lämnar ut paket till vem som helst som råkar befinna sig i närheten.

Andra speditionsfirmor lämnar inte ut paket alls utan får man åka och hämta dem i något utlämningsställe ett par mil bort.

Bensinmacken säljer mjölk, hamburgare och café latte.

Bensin tankas enklast på obemannade stationer.

Lantmännen säljer spolarvätska, tvättmedel och kläder.

Fasta telefonnätet skrotas.

Ingen mobiltäckning garanteras inomhus.

Världen måste minska koldioxidutsläppen.

Nya oljefyndigheter prospekteras.

Det är billigare att flyga än att åka tåg.

Miljarder satsas på att skicka rymdfarkoster till Jupiter.

Barn svälter ihjäl.

Jag vill börja med att gardera mig med att säga att jag på inget vis försvarar mobbning eller andra vidriga förhållningssätt till  varken medmänniskor, djur eller växter.

Men jag vill  utlysa en varning för inflation av ordet kränkt. Det vore intressant att göra en jämförelse i hur ofta begreppet ”kränkande behandling”  förekommer i dagens media och säg 1990-talets.  Och det tror jag inte beror enbart på att mobbning och dylika otyg uppmärksammas mer och att de är oftare förekommande. För så verkar det vara. Det  tuffa samhällsklimatet vässar armbågarna. Det ser vi till exempel i nedanstående diagram som visar antalet anmälningar till skolinspektionen.

Men det är inte detta jag ifrågasätter utan urvattnandet av begreppet kränkning.

Enligt Svenska Akademiens Ordlista SAOL betyder ”kränka” att förolämpa, våldföra sig mot eller bryta mot. Det är alltså i mina ögon ett ganska grovt ingrepp i någons integritet. Att då påstå sig bli kränkt för att någon inte tycker likadant som du, eller säger åt dig att inte slänga hushållssopor i containern för plastförpackningar eller att inte klampa i trappen på nätterna, det känns lite overkill. Man kan förstås bli arg, skamsen, sur, ledsen… men kränkt? Är det kränkande att inte få göra precis som man själv vill?

Googlar man på ordet så förstår man att detta är stort. Jag är alltså inte den första som reagerat. Bloggerskan Kissie berättar exempelvis att vissa läsare blir kränkta om hon skriver att hon gillar röda tröjor, när läsaren har köpt en blå. I bloggen xrob finns ett inlägg om att det numera verkar vara trendigt att vara kränkt. Anstränger man sig riktigt ordentligt så kan man säkert komma på nånting att vara kränkt över….För det här med kränkning handlar också om hur vi själva väljer att reagera. Om någon skulle våldföra sig på mig skulle jag säkerligen uppfatta det som ytterst kränkande, och kräva upprättelse. Men om någon kallar mig kärringjävel, påstår att finlandssvenskar är efterblivna, tycker att mina handstickade sockar är fula och slarvigt stickade eller att mina barn skulle ha haft det bättre om de fått vara på dagis? Då kan jag välja. Jag kan välja mellan att känna mig kränkt och surna till, alternativt gå till motattack för att hämnas eller också helt enkelt bara rycka på axlarna och tänka att ”Okej, det får stå för dig. Jag vet ju själv vad jag anser”.

Jag ryser vid tanken på den vilsenhet, otrygghet och rädsla som måste omge de unga killar som skjuter ihjäl varandra i storstäderna för att de blivit kränkta av rena struntsaker.

Det är imponerande hur snabbt ”dom” lyckas registrera vilka sidor och vilka produkter man tittat på på internet. Efter bara några minuter dyker annonserna upp i högerspalten på Facebook och i bannern överst på sidor man ofta hemsöker.

Man måste ju beundra tekniken som i det enorma virrvarr som internet är, klarar av att registrera lilla mig som beställt kattmat och genast påminner mig om detta hundra gånger om. Men är det så listigt egentligen?

Läs texten längst ner till höger. Uppenbarligen är detta ett feltänk. Mest för att folk känner sig just bevakade. Och visst borde det vara bättre att tipsa mig om något som jag inte redan vet?

Sitter man och tittar på TV4 vid åtta-niotiden på kvällen kan man konstatera att det finns väldigt mycket reklam för hudvårdsprodukter som ska återfukta och motverka rynkor. Jag drar slutsatsen att det är en lönsam satsning. Alltså finns det en stor marknad. Because you are worth it. (Intressant nog består reklamen i avbrotten under thrillers och deckarfilmer mer av rakhyvlar och bilar.)

Sen berättade en bekant för mig om sina vedermödor med att hitta en viss sorts ansiktskräm som hon inte kunde klara sig utan. Jag häpnade och började kolla runt.  Läste Underbara Claras blogg där hon redogör för sina hudvårdsrutiner. De var med mitt mått mätt rätt invecklade. Ändå verkar hon vara en sansad människa med en stor dos förnuft. Uppenbarligen är hudvård en viktig sak för många. Kanske inte Mia Skäringer dock? Har vi missat nåt, hon och jag?

Jag vill därför gärna berätta om mina hudvårdsrutiner. På morgonen sköljer jag av ansiktet med kallt vatten och gnuggar det torrt med en frottéhandduk. På kvällen tvättar jag ansiktet med olivtvål från Aleppo och gnuggar det torrt med en frottéhandduk. Klart! Jag har inga bekymmer med huden vad jag vet. (Eller kan jag ha det, fast jag inte vet om det?)

Kan det hela hänga ihop med att jag liksom aldrig börjat med att använda olika rengöringskrämer och salvor? Man kanske vänjer in huden med att tillföra ämnen utifrån? Hur som helst är jag rätt tacksam och nöjd att slippa.

Kanske är det så, att när en stad växer, så når den vid en viss punkt en kritisk massa, där den bryts sönder av sin egen tyngd?

En liten stad samlas kring sitt centrum,  butikerna ligger kring torget och kanhända finns ett köpcentrum lite i utkanten. I en stor stad, där bostadsområdena byggs allt längre ut i periferin uppstår av praktiska skäl små minicentra med närbutiker och restauranger.

Om man tänker på New York, en aning större än Umeå visserligen, så verkar processen ha varit sådan. På Manhattan ligger kontoren. Inte de små mysiga butikerna. Dem finner man ute i de omkringliggande stadsdelarna som bildar små städer i staden. Där lever folk sina liv i  kända kvarter och där finns allt man behöver. Till city åker man kanske nån gång ibland för att besöka en viss restaurang eller se en film.

Här i Umeå kämpar de unika butikerna i centrum för sin överlevnad. Flera har redan gått i graven och i deras ställe poppar mäklarkontoren upp. Nya handelsområden växer upp i utkanterna med stora gratisparkeringar och inne i galleriorna finns allt du behöver, samlat på ett ställe.

För centrumbutikerna en hopplös kamp? Är det  så, att Umeås befolkning inte längre varken vill eller behöver åka in till centrum? Att hålla på och tjata om ”ett levande centrum” kanske visar på en total felbedömning, eftersom det riktiga livet egentligen försiggår någon annanstans. Dock inte på IKEA, trots devisen ”Där livet händer”……

Kanske ödslar vi krafter på  att ge konstgjord andning till en patient som redan är död, eller klamrar vi oss fast vid att ”det var bättre förr”. Ska citybutikerna gilla läget och flytta ut de också och utbudet av butiker inne i stadskärnan helt enkelt få lov att anpassa sig till behoven hos dem som jobbar inne i stan och vill shoppa lite på lunchen? Eller är det våra stadsplanerare som lever i en Utopia och har gjort en felbedömning ?

Nu tycker väl många att jag hakar upp mig på bagateller, och det håller jag verkligen med om.

Men har inte fler än jag undrat varför vissa idrottare, företrädesvis ishockeyspelare men även några av längdskidåknings-kommentatorerna (31 bokstäver!) och Rikard Grip, alltid börjar sina svar med
Nä, men …  när de blir intervjuade i tv?

• Vad tror du om era chanser?
• Nä, men vi har haft en bra träningssäsong så bla bla
• Men blir inte XX en alltför hård nöt att knäcka?
• Nä, men dom har ju vunnit allt hittills så det är klart  bla bla
• Hur har ni förberett er?
• Nä, men vi har jobbat stenhårt med den mentala biten och bla bla
• Men har ni någon chans alls, tror du?
• Nä, men vi ska ta dom, det är den inställning man måste ha